16 månaders tysthet.

Det sägs att det blir lättare med tiden. Tiden läker alla sår. Man lär sig leva med det.

Jag kan inte riktigt hålla med. Inte just nu iallafall.

Hur ska jag någonsin kunna acceptera det faktum att vi aldrig mer kommer ses? Att jag aldrig mer kommer få höra din röst. Att jag aldrig mer kommer få känna mig trygg i din närvaro. Aldrig mer få kalla på dig..

Det gör fortfarande lika ont. Kommer det alltid göra det?
Idag är det 16 månader sen du lämnade oss. Jag kommer ihåg vartenda minut. Jag minns det som om det var igår.

Jag är så rädd. Rädd att jag ska börja glömma. Glömma hur du såg ut. Glömma alla fina stunder vi hade. Glömma de där småsakerna som bara jag vet. Glömma din röst. Rädd att minnena sakta bleknar. Minnena av dig.

Att Alicia & Kevin fick träffa dig och få en relation med dig är jag så glad över. Men det gör fortfarande så ont att du inte fick träffa Tilda. Du väntade och väntade, men hann inte. Alicia har starka minnen fortfarande. Många fina och bra minnen. Kevin har inte lika många. Tilda har inga alls.

Men vet du mamma, vi ska hjälpa dem att minnas. Vi ska hjälpa dem att komma ihåg. Vi ska ge dem info och visa foton som sedan kan skapa en bild i deras små hjärtan.

Jag saknar dig så mycket mamma. Snart är din födelsedag här igen. Vad önskar du dig? Precis som förra året fyller du 51, för det är vad du hann bli. Pappa fyller 53 detta året och nu är han äldre än dig, fast du var född en dag före honom. Det är så orättvist, att du inte fick stanna kvar hos oss längre än 51 år. Du skulle ha blivit minst 80.

Vi ses i nangijala

2014 - Alicia, jag, mamma, mormor

Gillar

Kommentarer