Bloggbegär - on/off

Det går verkligen upp och ner här just nu. Ena stunden vill jag bara kräka av mig i all oändlighet som jag alltid gjort i bloggen, genom att skriva och ventilera till mina läsare, be om råd och bli peppad. Andra stunden vill jag absolut inte öppna upp bloggens startsida ens.

Nu är jag nog i ett mellanläge. Jag vill blogga, jag vill ventilera - en del.

Det är mycket som händer just nu och en del av det kommer det varken att pratas om eller skrivas om för att skydda ett av våra barn. Allt behöver inte skrivas ut och alla måste inte alltid veta allt. Vi har pratat med de närmsta, de vet vad som hänt och de finns där för oss när vi behöver. Otroligt tacksam över det!
Vi har berättat för de som vi anser behöver veta. Där fick gränsen dras.

Men ibland är det så svårt att dra en gräns. Jag vill dela med mig för att kunna sprida ett viktigt ord, samtidigt vill jag inte exponera väldigt privata grejer till okända människor.

I alla fall - det är mycket nu. Det bubblar över. Jag har svårt att hantera vissa saker och ångesten är ett faktum varje dag nu. Det finns inte så mycket att se fram emot för tillfället utan bara en massa väntan och denna väntan är sjukt ångesttriggande.

En del kan jag faktiskt skriva om, eftersom jag varit ganska öppen om det innan. Jag går dock inte in på allt för mycket detaljer. Men vi väntar ju på att Kevin ska utredas för autism och kanske även adhd/add. Denna väntan är olidlig. Nu har han börjat skolan och börjar dessutom känna sig mer och mer hemma och bekväm i miljön, vilket inte alltid är så positivt. De första dagarna var han ganska enkel då det var så mycket nytt. Lite bus och lite tvär när det inte blev som han tänkt. Men inte mer än så. Just nu känner jag bara att det är rent KAOS att både lämna och hämta honom i skolan. Idag stack han ifrån mig och jag fick (tillsammans med en trött 2-åring i släptåg) leta både inomhus och utomhus innan jag tillslut fann honom nere vid stora vägen utanför skolans område. Vansinnig var jag, och trött. Han ville bara busa lite och förstod inte alls allvaret i att sticka iväg på det sättet. Trött på hur folk tittar på mig med menande blickar eller stirrar ut oss när jag bär honom genom skolan efter att han sprungit och gömt sig under nån möbel medan de andra barnen sitter fint och väntar på att fröken ska släppa in dem i klassrummet.

Ja, se där! Nu fick jag ur mig lite i alla fall ;)

Något kul är dock att imorgon ska min lille kille åka och bada med skolan för första gången :D Åka buss som är något han älskar och sen få leka och busa med klasskompisarna i simhallen!

Nu ska Tilda i säng och imorgon står förskola, skola och skola på schemat för ungarna. Den här mamman ska chilla hemma helt själv i ett par timmar minsann :D

Gillar

Kommentarer

Karin
Karin,
Korridoren utanför klassrummet brukar vara en stressig plats för barn med NPF. Ljudnivån är hög, mycket rörelse överallt, lätt att tappa orienteringen. Jag har en son med ADHD och han hade det jobbigt med skolmiljön innan vi förstod vilken påfrestning det var för honom. När det blev för mycket för honom att hantera så sprang han iväg. Det var hans sätt att försöka fly från en svår situation. Han kunde själv inte förklara varför han gjorde så, men med facit i handen var det så solklart att situationen var honom övermäktig.
Mitt tips till dig är att fundera över vad som kan förändras för att underlätta för honom. Kan han få en lugnare plats i korridoren? Kanske sätta upp några ljudisolerande väggar så att han kan få ett eget "bås" där det är lugnare. Han ska inte behöva få slut på sin energi redan innan han kommit in i klassrummet.
Jag vet inte hur mycket du har hunnit lära dig om NPF-diagnoser, men det finns massor att lära och mycket tips att få. Jag blev rekommenderad att åka till landstingets bibliotek. Där fanns massor av böcker skrivna för oss "vanliga" människor. Hittade checklistor med de vanligaste "symptomen" på NPF. Så väl jag kände igen min sons beteende i dessa listor! Det blev lättare att förstå honom, och lättare att ställa krav på skolan. Observera att det här var innan han fick sina diagnoser, vi provade helt enkelt oss fram.
Lycka till och kom ihåg att vi är många föräldrar som kämpar. Du är absolut inte ensam även om det ofta känns så.
hjartebarnsmamman
hjartebarnsmamman,
Tack för din kommentar! Guld värt med tips!
När han gick på förskolan så var det samma sak och så hade 5-åringarna sin hall en bra bit ifrån ytterdörren och det ordnade en pedagog genom att Kevin fick ha sin hylla i hallen precis vid ytterdörren så blev det lugnare och han förstod varför han skulle klä på sig ytterkläderna när han såg dörren. Innan skolan började så fick hans F-klassföreståndare och fritidspersonalen ta del av förskolans kartläggning och kom då med tipset att han skulle ha en lugnare plats i hallen. De ordnade så han fick en hylla i en annan hall än sina klasskamrater men det visade han tydligt de första dagarna i skolan att han inte var nöjd med, han kände sig utanför 😟 Så därför bad vi att få flytta hans hylla till där resten av klassen har sitt.. men hereguuud vilka lämningar & hämtningar det blivit efter det 😟
nouw.com/hjartebarnsmamman
jennyjenifer
jennyjenifer,
Great Post! I like your post. Thanks for sharing this informative post with us. If your printer takes too much time for print, then don’t worry. You just make a call at Brother Printer Support . We are here to support.
www.techforprinters.com/brother-printer-su
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229