BVC & panikångest.

Ni som känner mig, eller som följt mig länge vet också att jag klampade in i väggen när vi blev gravida med Kevin. Jag hade panikattacker, ångest, var deprimerad och utvecklade kraftig social fobi. När jag väl förstod och sökte hjälp kände jag ingen glädje alls, inte ens när jag tittade på mina barn.

Det tog två år hos kuratorn och med hjälp av henne och antidepressiva så lyckades jag ta mig upp igen. Jag har mått bra det senaste året. Riktigt bra, trots omständigheterna. Sen blev min mamma väldigt väldigt sjuk i sin cancer och jag var gravid med Tilda.

Paniken och ångesten var tillbaka. Inte ofta, inte mycket. Men tillräckligt.

Jag var hemskt stressad i slutet av graviditeten. Min mamma hade inte lång tid kvar samtidigt som jag bara ville att bebisen skulle titta ut så jag kunde få må bättre och få sova om nätterna. Den 21/4 avled min mamma och 6 dagar senare föddes Tilda. Hon kom som en räddande liten ängel mitt i chocken och sorgen.

Det var, och är fortfarande, svårt att ta in att min mamma inte finns längre. Ofta får jag påminna mig själv om att hon inte kommer att ringa, hon kommer inte på besök, hon skickar inga sms. Hon är borta.

På BVC var det först 4-årskontroll för lilleman, sen var det vägning och mätning av Tilda och sen mammasamtal. Man kunde få olika poäng beroende på vad man svarade på frågorna på blanketten. Min poäng var inte bra.

Jag fick frågan “Hur mår du egentligen?”. Tårarna rann samtidigt som jag berättade hur jag mår. Det är ju egentligen inte mammalivet som är tufft, tvärtom. Det är lättare att handskas med vardagen när barnen stimmar och stojar. Men när det blir tyst, lugnt och ensamt.. det är då det är svårt.

Förra veckan fick jag en panikattack som kändes sjukt jobbig och den tog tid på sig att släppa. Då berättade jag för sambon att jag bestämt mig för att ta upp kontakten med kuratorn igen. Jag ser signalerna och vill inte blunda för dem den här gången. Jag vill inte och kan inte bli så dålig som jag blev förra gången. Varken för min egen skull, sambons eller barnens. Det går inte. Så ett besök ska bokas hos bästa kurator K.

Det var skönt att få berätta för BVC-sköterskan även om det var jobbigt. Jag är superdålig på att prata känslor och gör det gärna inte. Men nu vet hon hur det ligger till och kan ha lite extra koll på oss hon också.

Annars gick besöket kanoners. Kevin fick massa beröm och klarade alla tester som fanns med på 4-årskontrollen med glans. Lilleman är nu 109cm lång och väger närapå 20kg.

Tilda väger 6005g och är 58cm. Stor och stabil tjej!

Vad vore jag, utan dina andetag?

Gillar

Kommentarer

moa
moa,
Vilket starkt inlägg. beklagar sorgen :( man är aldrig redo att förlora sin mamma, det går inte föreställa sig utan henne. Jättebra gjort att du pratar med BVC. & vilka fina bilder på dina barn :) Kram!www.moamedalicia.blogg.se
Misstossequeen
Misstossequeen,
Styrke kram ❤misstossequeen.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229