Jag har inte orkat blogga idag, knappt suttit med varken mobil eller dator. Tvn däremot har gått varm. Anledningen är den förbannade njurstenen. Nu ångrar jag djupt att jag avbokade senaste röntgen jag blev kallad på, men hade inte haft besvär på länge så kände inte att jag behövde. Nu är jag ju dock lite nojjig eftersom jag inte alls vet vart stenen sitter, om den är på samma ställe som när den upptäcktes eller om den flyttat på sig. Ont gör det iallafall. Återstår att se hur det blir, om det lägger sig några dagar eller om det blir anfall av det. Finns ingen smärta som är värre än ett njurstensanfall :O

Så nu vet ni varför det är lite tyst här :)

Jag har inte orkat blogga idag, knappt suttit med varken mobil eller dator. Tvn däremot har gått varm. Anledningen är den förbannade njurstenen. Nu ångrar jag djupt att jag avbokade senaste röntgen jag blev kallad på, men hade inte haft besvär på länge så kände inte att jag behövde. Nu är jag ju dock lite nojjig eftersom jag inte alls vet vart stenen sitter, om den är på samma ställe som när den upptäcktes eller om den flyttat på sig. Ont gör det iallafall. Återstår att se hur det blir, om det lägger sig några dagar eller om det blir anfall av det. Finns ingen smärta som är värre än ett njurstensanfall :O

Så nu vet ni varför det är lite tyst här :)

Överst – 2012. Världens jäkla skitår. Dock föddes lilleman, så det var ju ändå ett bra år. I slutet av 2012 började jag ta tag i mitt mående, mitt i njurstensattackernas begynnelse. Jag mådde verkligen apa, både fysiskt och psykiskt. Panikångesten & den sociala fobin var nog som värst just då med, precis när jag tog beslutet att söka hjälp.
Dessutom bar jag på 45 kilos övervikt och trivdes inte med mig själv.
Det värsta med att jag mådde som jag gjorde under 2011-2013 är nog att jag inte kunde njuta av livet. Jag kunde inte njuta under graviditeten med K vilket känns oerhört tragiskt eftersom vi inte ska ha fler småttingar. Jag kommer inte ihåg så mycket av första tiden med bebis och jag känner att jag missat så sjuuukt mycket av både Alicias & Kevin liv de där åren. Jag var där, men ändå inte.

Underst – idag. Åttonde januari tjugohundrafemton. Jag är jag igen!