När bloggen blir ett måste - vad är rätt och vad är fel?

Känner ni så ibland, att bloggen och uppdateringarna blir ett måste? Jag gör. Ibland allt för ofta tyvärr. Förr (jag började blogga 2008) gjorde jag inte det men då hade jag runt tio läsare i veckan, eller kanske totalt.

Jag känner press. Press att uppdatera med viktiga saker. Inspirerande saker. Inlägg som väcker debatt. Inlägg som väcker nyfikenhet. Inlägg som säljer.

Men när började tappade jag motivationen att blogga för mig själv? Jag bloggar såklart inte enbart för mig själv längre, så som det var i början. Bloggen är er också. Jag vill nå ut, jag vill inspirera. Jag vill att ni ska tycka om det jag skriver. Men det ska främst vara för min egen skull som jag bloggar.

Jag älskar att skriva. Ventilera. Skapa magi på tangenterna. Dokumentera mitt liv. Dela med mig av såväl glädje som sorg. Ha tävlingar som gör er glada. Recensera produkter och tipsa er.

Men hur mycket vill ni egentligen läsa om allt vi gått igenom under åren?
Cancer, sorg, hjärtfel, missfall, sjukdom, operationer, ångest, psykisk ohälsa, sorg, brand.
Önskar det fanns en lika lång lista på bra saker, men tyvärr är det inte så.

Vart går gränsen för hur ärlig ärlig och öppen man man kan vara i sin blogg.? Vad är rätt och fel?
Som arbetssökande tänker jag ju ganska mycket på att en blivande chef enkelt kan googla på mitt namn och få upp hela mitt livs historia på internet. Är det bra? Katastrof?

Och som mamma. Hur mycket ska mina barn kunna googla om sina liv?

Hur tänker ni?

Gillar

Kommentarer

8barnochfru
8barnochfru,
Jag ser det såhär. Bloggen för mig är mitt liv oavsett vad. Jag når ut till andra, men får skriva av mig. Så länge man känner sig nöjd tycker jag man kan fortsätta blogga om det man vill 😊
nouw.com/8barnochfru